tisdag 13 mars 2012

Ögat över månskäran



Titel: Ögat över månskäran
Författare: Libba Bray
Serie: Gemma Doyle, bok 1
Antal sidor: 417
Bokförlag: Ponto Pocket
Utgivningsår: 2010

När Gemma Doyles mamma blir mördad i en gränd vet hon inte vad hon ska ta sig till. Gemma och hennes pappa flyttar till London där hennes bror och farmor bor. London som tidigare var allt Gemma ville till, men när hon väl är där är det mindre roligt. Hennes farmor skickar henne på internatskola, Spence-akademin för unga damer där hon möter stipendieeleven Ann, den vackra Penelope och den självsäkra Felicity. Ingenting blir bättre av att Gemma börjar se syner och hittar en dagbok som nämner saker som Orden, Rikerna och Rakshana.

Jag tänker börja med att säga att jag inte riktigt vet vad jag tycker om boken, och jag har läst ut den för mer än en vecka sedan. Boken började snabbt och man kastades direkt in i handlingen och det gillar jag. Jag tyckte att det var rätt intressant att boken utspelade sig i Indien då i början, kändes lite roligare än när den utspelar sig på Spence som den gör i resten av boken.

Miljön i boken tycker jag rätt mycket om, både när den utspelade sig i Indien samt Spence. Hade varit roligt om boken hade utspelat sig i Indien hela tiden, men jag förstår varför det inte går, det hade det blivit en helt annan grej. Miljön på Spence är ganska häftig, och jag ser framför mig något som ser ut som ett stort ställe, nästan som ett slott. När jag läste beskrivningen om hur deras "sällskapsrum" såg ut var det första som kom upp i mitt huvud att det såg ut lite som Gryffindors sällskapsrum i Harry Potter. Tror inte det har hänt för någon annan, men man är ju olika. Jag gillade att det fanns en skog utanför Spence, och grottan där Gemma, Felicity, Penelope och Ann träffas gillar jag också. Sedan har vi såklart rikena där tjejerna befinner sig rätt ofta och det var inte alls svårt att föreställa sig, bara när man läste boken ville man vara där själv, för det var som ett paradis.

Karaktärerna i boken tyckte jag var helt okej. Jag gillade inte någon av tjejerna speciellt mycket, men den jag gillade mest måste vara Gemma ändå. Från början trodde jag att Ann skulle kunna bli en favorit i den boken, men ju längre jag läste desto säkrare blev jag på att jag inte skulle tycka så. Sedan har vi Felicity och Penelope, i början var de riktigt elaka med Gemma och Ann, men trots det ville Gemma vara med dem även fast hon försökte intala sig om att hon inte ville det. Det kändes bara som att Felicity och Penelope var ganska ytliga och det gillade jag inte. Gemma tyckte jag om i början men det avtog också, på grund av någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den enda karaktären jag gillade rätt mycket var Kartik, direkt han var med tyckte jag att det hela blev genast mycket intressantare.Han var ganska mystisk av sig och jag hoppades hela tiden på att man skulle få reda på mer om honom eller hans förflutna. Det tråkiga var att Kartik inte var med så ofta, tummen ner!

På framsidan stod det att det var en "Spännande viktoriansk skräckis", det håller jag inte riktigt med om. Boken började snabbt och spännande, men när Gemma kom till Spence tycker jag att farten sänktes. Man ville läsa vidare på grund av många saker, men spännande tyckte jag inte direkt att det var utan det var mer nyfikenhet från min sida. Istället hände det mesta i slutet, allt hände samtidigt och det kändes som om jag inte riktigt kunde ta in allt på en gång. Det gick bättre efter ett tag, men de sista kapitlena sänktes farten igen och det gick rätt segt, själva slutet tyckte jag inte så mycket om. Alltså de sista sidorna.

Sammanfattningsvis tycker jag att Ögat över månskäran var en helt okej bok, men jag hoppas att nästa bok är bättre, för det har serien och idén potential för.

Betyg: 3/5
Bokens första mening: " 'Snälla mor, inte ska väl det där bli min födelsedagsmiddag i kväll?' "
Originaltitel: A Great and a Terrible Beauty
Uppföljare: Upprorsänglar, Längtans rike

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar